Svensk icke-hierarki och amerikanska CV:n
Tomas Berntsson
Att som svensk bli arbetsgivare eller chef i USA kan, milt sagt, bjuda på en del intressanta kulturkrockar. Hierarki, "Ja, chefen!", "Självklart, chefen!"-kulturen och CV:n skrivna med en smått obegriplig brist på blygsamhet är några av de saker jag själv yrvaket insett att jag inte var förberedd på.
Jag måste medge att jag skriver utifrån mina egna erfarenheter, vilket såklart innebär en del generaliseringar. Men jag tycker mig ha tillräckligt på fötterna för att konstatera att svenska företag har en i princip obefintlig hierarki jämfört med amerikanska bolag – nästan oavsett storlek eller nivå.
I de amerikanska företag jag arbetat med är hierarkin högst närvarande, från bensinmackar till stora investerarägda bolag. Min erfarenhet från Sverige är däremot att de flesta företag har en relativt platt organisation, där öppenhet och direkt dialog med chefen uppmuntras. Problem, utmaningar och möjligheter diskuteras, ofta utan att någon känner sig tvungen att linda in sina åsikter i onödig vördnad.
Ja Chefen, Självklart Chefen!
Som svensk chef förväntar jag mig – och till och med uppmanar till – en öppen diskussion när beslut ska tas eller problem lösas. Därför blir min frustration stor när mina amerikanska anställda ofta svarar ett lite tvekande "Ja...", medan deras kroppsspråk skriker "Nej!" – särskilt när det är tydligt att mitt beslut hade behövt åtminstone en tankevända till.
Jag tror att en del av förklaringen till skillnaden mellan de ofta rätt självsäkra svenska anställda och de mer försiktiga, ja-sägande amerikanska kollegorna ligger i anställningsvillkoren. I många delstater kan du få sparken på dagen, utan vare sig uppsägningslön eller förvarning. Även i delstater där det finns starkare anställningsskydd är verkligheten sådan att det helt enkelt är riskabelt att vara den som ifrågasätter beslut eller skapar friktion.
Visst kan jag se vissa fördelar med en tydligare företagsstruktur där nödvändiga, men ibland obekväma, beslut inte ifrågasätts i onödan. Men jag är övertygad om att många svenska företag tjänar på att ha anställda som vågar utnyttja sin fulla kompetens och erfarenhet – utan att vara rädda för att få sparken.
Som svensk är det nog svårt att fullt ut lära sig att filtrera och se igenom den kavalkad av kunskaper, utbildningar, erfarenheter och självtillskrivna superlativ som ogenerat staplas upp i ett amerikanskt CV. Och det blir inte bättre under arbetsintervjun. Där sitter en ofta väl drillad kandidat och rabblar självklarheter, slänger sig med corporate buzzwords och avslutar med en självsäker presentation av sin femstegsplan för hur de ska revolutionera vår verksamhet.
Men jag måste erkänna att jag älskar självförtroendet och go-getter-attityden. Det gäller bara att se igenom ytan – och hitta personen bakom alla floskler.